Ur An-Siktet 3/2000, s. 7, av Barbro Vikström
Cap XV § XlII Om the trolofwade hwar annan häfda, så är thet ett Åchtenskap, som med Kyrckiones Band fullkomnas skal.
I äldre tid hade kyrkan inte så mycket att säga till om vad beträffar äktenskap. Trolovning, giftermål och sängledning var alla angelägenheter för de inblandade släkterna. Kyrkan försökte dock att få den kyrkliga vigseln erkänd som den enda riktiga äktenskapshandlingen och vi som har facit vet ju att det lyckades.
Trolovningen föregicks av frieriet där ofta en böneman anlitades som ”förhandlade” med flickans giftoman, som regel fadern eller om han var död en bror eller annan manlig närstående. Att använda sig av bönemän förekom mest bland välsituerade bönder som värnade om den egna gårdens fortbestånd. Nattfrieriet förekom i nord- och mellansverige, särskilt i fäbodbygder. Det fanns vissa regler för hur detta skulle gå till, även om det fanns skillnader från ett ställe till ett annat. Undersökningar visar att det i början av förra seklet fanns ett samband mellan föräktenskapliga förbiridelser och nattfrierier. T ex i Kopparbergs län så föddes 78% av barnen innan fåräldrarna varit gifta i nio månader. Söder om fåbodgränsen var gårdarna och klasskillnaderna större än i norra Sverige. Storleken på gårdarna och den inkomst som skogen gav skilde sig inte så mycket och då kunde de unga själva välja sin partner i större utsträckning.
Efter många olika turer så kunde då fästningsstämman hållas, ett
ölgille som påbjudits i lag. Ömsesidiga gåvor överlämnades och
fåstegåvan till fästmön blev hennes enskilda egendom. Vid detta
tillfälle bekräftades trolovningen genom ett handslag. Det är från denna
sed som sådana uttryck som ”han bad om hennes hand” och ”hon har gett
honom handen” kommer.
Det var ju egentligen en sak mellan de två släkterna men så småningom
fick också prästerna ett finger med i spelet. I Kyrkolagen sägs att ”när
nu bägge ther til säya Ja, förutan räddhåga, eller twång, samt gifwa
hwar annan Handen, så är Trolofningen fårrättad”. Men det säges också
att ingen skall trolovas som inte kan Luthers katekes och har tagit
nattvarden. Det hände också att prästen deltog vid fästningen.
Efter trolovningen kom giftermålet. Det skedde genom den ceremoni då
giftomannen överlämnade bruden till brudgummen. Ett brudfålje anlände
till brudens hem med brudgummen i spetsen. I detta följe fanns också den
s k brudfrämman, alltså den kvinna som klädde bruden. Sedan började
brudfärden. Det var när bruden fördes från sitt barndomshem till det nya
hemmet. Det är troligen den resan som har gett upphov till ordet
bröllop (brudlopp). När hela brudföljet så småningom anlände till
brudgummens hem började den stora bröllopsfesten. Festen avslutades med
den s k sängledningen då brud och brudgum lade sig i brudsängen i
vittnes närvaro. Först då fick bruden del i mannens tillgångar och rätt
till morgongåvan som utlovats redan vid fåstningen. Hon fick gåvan dagen
efter sängledningen, mannen förvaltade den till sin död varefter hon
först som änka fick gåvan fullt ut. Det var den tidens motsvarighet till
pensionsförsäkring och alltså mycket viktig för kvinnan, även om det
naturligtvis bara var förmögna män som kunde ge en sådan morgongåva att
det räckte till änkans försörjning. Efter sängledningen ansågs det att
äktenskapet var rätt ingånget. Den vängåva till giftomannen som
brudgummen utlovat vid trolovningen hade nu också vunnit laga kraft.
Redan 1216 fick de svenska biskoparna besked från påven att se till att den året innan påbjudna lysningen skulle efterlevas. Prästen skulle, efter fåstningsstämman, stå tre söndagar i kyrkporten och efterlysa ifall någon kände till något hinder emot äktenskapet. Slutet på den långa traditionen kom 1969 när föreskriften att äktenskap skulle föregås av lysning upphörde att gälla.
Folk i allmänhet var ju, då som nu, konservativa och ville ha kvar sina gamla traditioner med trolovning, giftermål och sängledning, men kyrkan knaprade åt sig en liten bit i taget. I 1571 års kyrkoordning föreskrevs att lysningen skulle ske före trolovningen och i 1734 års lag blev den kyrkliga vigseln obligatorisk och lysningen skulle ske från predikstolen. Nu hade giftermålet ersatts av vigseln och sängledningen kom helt att förlora sin juridiska betydelse. Kyrkan reducerade det till en välsignelseakt.
Källor:
1686 års Kyrkolag
1734 års Lag
Bondeson, Lars: Seder och bruk vid bröllop
Bringeus, Nils-Arvid: Livets högtider