Ur An-Siktet 2/2000, s. 9, av Barbro Vikström
Cap XVIII § I The som Christeligen lefwat hafwa, skola, när the döö ifrån thenne Werlden, ährligen, och på behörigt sätt, til Grafwen befordrade warda.
1686 års Kyrkolag föreskriver att dödsfallet skall tillkännages från
predikstolen med tacksägelse till Gud som ”then framledne nådigt
förlossat hafwer”. Ringning skall ske med en eller flera klockor för att
förkunna att döden inträtt och för att påminna de efterlevande om deras
dödlighet.
Likvakor har tidigare varit allmänna som alla, både gammal och ung,
deltog i med liv och lust. Den döde skulle skyddas mot onda andar och
från Satan men det var också ett tillfälle att träffa folk, att äta och
dricka i glada vänners lag. Prästerna såg inte med blida ögon på denna
sed, eftersom vidskepelse och dryckenskap inte hörde hemma i den
protestantiska kyrkan. Kyrkolagen föreskriver att likvakor
fortsättningsvis inte skall förekomma och begravningarna skall vara
enkla. Bisättningen skall ske i stillhet och ”utan all Process och
bekåstnadt”.
Ett lik skall begravas inom ett halvt år efter dödsfallet. Om det är ett
rikt lik som skall begravas inne i själva kyrkan så skall kistan stå
framför predikstolen under gudstjänsten och därefter sker begravningen.
Om däremot den döde skall begravas på kyrkogården sker jordfastning och
gravsättning först och sedan går man in i kyrkan och deltar i
gudstjänsten.
”The som christeligen lefwat hafwa, . . ., til Grafwen befordrade
warda.” Så inleds alltså kapitel 18, Kyrkolagen och då undrar man hur
det gick för alla dem som inte var så ”christeliga” och vilka de
egentligen var. Som väl är räknades de flesta in i gemenskapen och de
nyfödda barn som dör innan de hunnit bli döpta får i och med Kyrkolagen
rätt till begravning med präst. Tidigare tilläts inte prästen att
medverka. Däremot säger KL att de barn ”som oächta födas, och mördas,
skola läggas afsijdes på Kyrckiogården”. De små barnen har tydligen
syndat svårt.
De som har en annan religion har rätt till en grav men får klara sig
utan ceremonier. Med de ogudaktiga ”som döö uti grofwa Synder, skal
Prästen sig icke förhasta”. Detsamma gäller för dem som gjort självmord.
Kyrkan tar bara hand om de sina medan ”syndarna” är en angelägenhet för
den värdsliga rätten. De dödsdömda fångarna skall tas om hand av
präster som är ”wäl kunnige uti Samwetzmåhl och Frågor”. I fängelset får
frosseri och dryckenskap inte förekomma och när prästen sen följer den
dödsdömde till avrättningen så skall han se till att fången inte får för
mycket vin så han blir full. I fyllan och villan minskar fångarnas
benägenhet till botfärdiga tankar och för att be till Gud ”om en salig
ändalycht”.
1734 års lag säger att dödsdömda som dör, antingen de blir avrättade
eller dör av annan anledning i fängelset innan avrättningen, skall av
skarprättaren grävas ner på galgbacken eller någonstans avsides i
skogen. Liken efter dråpare, tjuvar och liknande får hanteras av andra
än skarprättaren och får läggas på kyrkogården, men avsides. De som
gjort självmord med vilja skall skarprättaren föra till skogs och gräva
ner men visar det sig att ”thet i hufvudsvaghet, raseri, eller annor
sådan vånda skedt vara; tå må han af annat folk handteras, och
begrafvas.” Om någon hittas död och man inte vet varför han dog; ”then
må ärliga begrafvas” men om han haft ett ogudaktigt leverne så får också
han ligga avsides på kyrkogården.
Det fanns andra anledningar till begravningar utanför kyrkogården än när
Mästerman var i farten. Vid olika farsoter, som t ex när pest eller
kolera härjade, upprättades speciella kyrkogårdar på grund av
smittorisken men också för att de ordinarie kyrkogårdarna inte kunde ta
emot hur många som helst. Den sista begravningsplatsen av den typen
avlystes 1934 men man kan säga att dylika kyrkogårdar var början på den
sed vi nu har att lägga kyrkogårdarna utanför tätorterna.
Enligt Kyrkolagen skulle endast de som begravdes i kyrkan eller på
kyrkogården föras in i dödboken men det ändrades så småningom.
Tabellverket gav 1748 ut föreskrifter där olika demografiska
förhållanden skulle redovisas i tabeller. I nativitets- och
mortalitetstabellerna skulle bl a olika uppgifter angående födelse,
äktenskap och död anges. Så skulle exempelvis, från och med 1749,
detaljerade uppgifter om dödsorsaken lämnas. De dödsorsaker som angavs
lämnades mestadels av anhöriga eller av prästen.
Källor:
1686 års Kyrkolag
1734 års Lag
Bondeson, Lars: Seder och bruk vid livets slut
Brilioth, Yngve: Svensk kyrkokunskap
Lext, Gösta: Studier i svensk kyrkobokföring 1600-1946